Efter några oerhört intensiva veckor börjar saker och ting falla på plats. Äntligen.

 

- Flytten är färdig.

- Jag har gjort två veckor på nya jobbet. 

- Examensarbetet är inlämnat.

Tre ganska stora punkter som jag nu kan bocka av. Dessa tre har logiskt nog tagit en hel del tid - tid som jag bland annat fått plocka från träningen. Jag har helt enkelt inte hunnit träna som jag vill. Trots det har jag nog snittat varannan dag ungefär, vilket när allt kommer omkring är klart godkänt. 

 

Jag är för övrigt trött på allt det här. Jag är trött på allt vad ironman heter. Det har hängt över mig som ett mörkt moln i nästan två år nu där den primära uppgiften snarare varit att hålla sig hel och skadefri framför att faktiskt utvecklas och bli bättre. I förra veckan var det dags igen. 

 

Allt började faktiskt när jag och Oscar var nere vid Karstorpssjön och tränade. Han sprang runt sjön och jag simmade i den. Under simningen var det inga problem, inte heller när jag gick upp. Allt var som vanligt. Några timmar senare dock kände jag att jag hade fått ont i vaden - hur nu i hela friden det går till. Smärtan sitter strax under knävecket. Jag har slutat bli förvånad när jag får ont någonstans. Jag har liksom börjat acceptera att så är det bara. Live with it. Deal with it. Naturligtvis ska det inte vara så, men vad ska man göra? 

 

Jag vilade ett par dagar tills jag kände att det hade blivit lite bättre. Små-stressad över träningen som jag är gav jag mig ut och sprang. Första fem kilometerna gick fint - sen började vaden göra ordentligt ont. Jag tog 2,5km till och stod sedan i valet och kvalet ifall jag skulle fortsätta trots smärtan. Svaret var inte lika självklart som det borde vara. Jag är så less på att smärtor hindrar mig så jag tänkte "Jag skiter i't. Jag struntar i att jag har ont. Har jag sagt att jag ska springa 12km så ska jag göra det." Det slutade med att jag tog mitt förnuft till fånga och började gå hemåt. 

 

Efter att ha haft ont i vaden ett par dagar gav jag mig idag, trots det, ut och cyklade en sväng över berget. En läkare/sjukgymnast (minns inte vilket av det) sa till mig en gång "Den mest effektiva vilan gör du när du rör på dig." Jag köper faktiskt det. Sen när hörde man senast om en fotbollsspelare som rehab-tränar genom att ligga på soffan? Syftet är att hålla igång muskeln och se till att det strömmar blod till den. Dock ska man självklart inte träna för hårt - utan lagom. Bara hålla igång den. Det var vad jag gjorde idag. 

 

När jag satt där och trampade slog två saker mig. 

1) Ironman Jönköping är bara 1 1/2 månad bort, sisådär 45 dagar (10 Juli). Jag fick halvt panik när jag insåg det. Det kommer inte bli en trevlig upplevelse. 

 

2) Fokus numera ligger inte på att bli bra, slå andra och diskutera tider hit och dit. Nej. Nu ligger fokus på att hålla mig hel och att slippa stå på startlinjen och redan innan loppet känna att jag har ont någonstans. Det hade varit oerhört trist. Kan jag starta och känna att kroppen känns hel - då är jag nöjd. 

 

Skulle något av mina lopp skita sig. Ja, då lägger jag ner det här. Det är ett som är säkert. Jag är inte skapt för sånt här. Jag saknar att kunna träna utan press! 

 

Men! Än ger jag inte upp. Det ska gå.