Open water swimming var det ja. Det låter mycket fräsigare att säga så än "simning i öppet vatten". Detta som jag blev så förskräckt och halvt panikslagen av tidigare i sommar är nu mitt absolut favoritmoment i ett triathlon.

Första gången jag hoppade i den här sommaren simmade jag ungefär 300m, sen fick det vara bra - bröstsim! Nu ligger jag gladeligen i och simmar 1500-2000m utan konstigheter. Jag kan absolut simma längre men jag blir så oerhört uttråkad efter sisådär 40-45min. Rädslan för att simma just i öppet vatten har jag jobbat bort succesivt. Visst, jag är kanske inte jättesugen på att kasta mig i totalt okända vatten där man inte har någon aning om djup eller vad som finns på botten, utan håller mig gärna där jag vet vad som väntar.
Att något slibbigt eller sladdrigt skulle ringla sig runt ett ben bekommer mig inte särskilt längre. För tre månader sedan var jag livrädd och satte nästan vatten i halsen när det hände.

Det jag älskar med simningen är att det är så lugnt och skönt. Absolut noll trängsel och inga stora påfrestningar emot kroppen. Passar mig perfekt! Jag börjar även få till en riktig teknik! Jag "glider" mer på varje armtag och har börjat vrida kroppen så att jag glider med sidfläsket neråt, inte magen. Jag har också lärt mig att ta längre armtag. Detta gör att man får med sig mer vatten på tillbakadraget. Har även lärt mig att inte slå i armarna utan låta dem glida ner i vattnet lugnt och stilla. Jag ska försöka filma mig själv någon dag. Jag själv är oerhört nyfiken på hur det ser ut. 

 

Det blir nog mycket simning under några veckor här nu innan det blir alldeles för kallt i vattnet. Det gäller att ta vara på dagarna!